Igår såg jag filmen "Den bästa av mödrar". Har ni sett den? Jag tyckte den var bra och sevärd. Jag blev väldigt berörd av filmen och jag kunde inte hålla tårarna borta. 

Filmen handlar om 9åriga Eero som bor i Finland tillsammans med sin mamma och pappa. Filmen utspelar sig under andra världskriget och Eeros pappa dör i kriget. Hans mamma bestämmer sig för att skicka Eero till Sverige. Där kommer han till ett par där "mamman" inte kan välkomna honom i sitt hjärta men han är välkommen i hemmet. Det går så långt att det är tal om att han ska placeras på barnhem istället men det vill inte paret han bor hos så han får stanna. Tiden går och kvinnan fäster sig mer för Eero och hon brevväxlar även med hans riktiga mamma. Hon har blivit kär i en tysk och ska följa med honom dit. Eero får stanna kvar i Sverige hos Signe och Hjalmar (som paret heter). En dag får Signe ett brev där Eeros mamma vill ha hem honom igen för tysken har dumpat henne. Sagt och gjort han får åka tillbaka till Finland. Det blir ett känslosamt farväl då Signe lyckats fästa sig så vid Eero, han blev som hennes egen son. 

Jag är en väldigt känslosam person av mig så inte är det så konstigt att jag grät men jag har även personliga erfarenheter (eller vad jag nu ska säga). Min mormor kom till Sverige som krigsbarn när hon var 2-3 år gammal. Hon kommer fortfarande ihåg  det var att bli ivägskickad till något hon inte visste. Med endast en lapp runt halsen fick hon och så många andra barn komma hit. Mormor hade tur och kom till en bra familj men alla har inte samma tur. Som sjuåring åkte hon tillbaka till Finland men hon kunde ingen finska, den hade hon glömt bort. Även hennes pappa dog i kriget. Hon åkte i alla fall tillbaka till Sverige som 16åring och sedan dess har hon bott här.